Krossande. Smärta. Jag går sönder.

Träffar bästa arbetsterapeuten C efteråt. Det första C äger är "bra, då motbevisar du honom. Visa att han har fel". Säger det bara sådär. Faktamässigt. Lite som att "Jo det är så att Ica har flyttat längre ner på gatan. Gå dit och se det själv, och gå sen och berätta det för handkirurgen". Sättet jag hörde det på var väldigt avgörande för att anta utmaningen.

Väl på väg därifrån ringer jag chefen. Jag meddelar att jag tyvärr komer bli sen på grund av att det tog så lång tid på sjukan. Hon sa att det inte var några problem och frågade hur jag mår. Då brast det. Tårarna kommer och jag känner hur otroligt icke trovärdigt jag gråtandes säger att det är bra.

Vi prata lite. Det är inte bara så att hon tröstar mig och finns där. Hon säger uppriktigt till mig att jag, om jag vill, självklart får åka hem och ta det lugnt. Låta allt landa. Bara ta det lite lugnt. Att hon backar upp på jobbet och att allt löser sig. Hon sa även att hon står redo med en kram om jag känner att jag vill komma tillbaka och jobba.

Vad har jag gjort utan alla mina bästa människor jag har i mitt liv?

Just nu sitter jag gråtande på tåget. Jag tog på mig mammas tröja imorse, som stöd. Känner lukten och det känns som att hon kramar om mig.

Tacksamheten omfamnar mig och torkar mina tårar.