Jag träffade min smärtpsykolog idag. Hon är riktigt bra. Hon har motbevisat mina tidigare tankar om psykologer. Hon hjälper mig faktiskt och jag vill verkligen prata med henne, det känns bra. Sist jag träffade henne va ca 4 veckor sen. Då sa vi att hon skulle ringa mig innan hon gick på semester i juli och att vi kände oss klara och redo för att släppa mig. Hon blev verkligen förvånad när jag hade bokat in tiden idag. Jag berättade om när jag skrek på dedär barnet. Och när jag dagen efter stormade ut från jobbet gråtandes. Och att jag inte kan kontrollera mina känslor. Instinktivt så har tanken "jag skiter i om jag får sparken för detta" och "det spelar ingen roll om detta innebär att vi aldrig har kontakt igen" kommit. Tack å lov så har jag hunnit lägga band på mig själv.