När dom får min erfarenhet
Jag är målvaktstränare för en klubb norr om Stockholm. Jag har sedan förra säsongen velat ha ett skadesamtal med dom då handboll är en sport där man åker på en och annan smäll. Vi sa att vi skulle försöka hitta ett bra tillfälle, och igår dök det upp. Helt utan förvarning! Både killarna och tjejerna i samma ålder hade slagit ihop sina träningar på grund av att ena laget var kort om folk. Dessutom var det en som klev av på grund av smärta, två som var förkylda och tittade på och en stackare som trampade på en boll och stukade foten..... Tillfället var serverat.
Jag samlade alla i ett omklädningsrum efter träningen och började berätta om min kompis Adam som jag känt väldigt länge och som har spelat i samma klubb som mig. Alla sitter snällt och lyssnar. Jag berättat om hans armbågsskada för 12 år sen, hur den följt med i 10 år och när ledbandet gick av helt. Jag berättade om hans operationer, vad han gått igenom och hur han mår idag. Jag berättade även hur prognosen framåt ser ut. Ungefär här ser jag hur det börjar tåra sig i någras ögon och jag känner hur svårt det är att hålla tillbaka själv. Men jag måste fortsätta att berätta. När jag var färdig så var det bara tyst. Dom flesta kunde inte ens titta på mig längre..... polletten hade trillat ner att det inte finns någon Adam......
Här är responsen jag fick av en än tränarna som var med igår:
Jag hade alltså nått fram. Fått fram budskapet om hur viktig den tråkiga fysen är. Att man måste säga till om något inte står rätt till i kroppen, och att man måste rehabilitera om skadan kräver det.
Jag var så lycklig efter detta mötet. Jag åkte därifrån med värme i hjärtat. Jag öppnade upp mig, blottade mig, talade från hjärtat, och det träffade dom mitt i prick. Tack 🙏
