Jag va in en snabbis på jobbet igår och då sa en av de ansvariga att hon skulle försöka fixa en backup till mig ifall jag inte orkade hela mitt pass (16.45-21.30). Idag när jag kom så fick jag höra att hon pratat med en annan ansvarig om detta och dom enades om att det var självklart att fixa en backup-plan, något jag var övertygad om att jag inte skulle behöva. Jag ville inte behöva. När man varit sjuk och otillräcklig så länge så är det det sista man vill vara när man väl är tillbaka. Men jo, jag behövde dra i handbromsen. Jag jobbar i kassan i en matbutik idag. Jag hade så ont att jag knappt kunde lägga pinnen på bandet eller ge kunden sitt kvitto. Det är ganska illa....

När jag kände att det började gå utför så frågade jag kollegan som skulle backa mig om det fortfarande var okej om jag behövde gå. Hur lättat blir man inte när man då får en hand på axeln, blir tittad i ögonen och får höra orden "självklart stannar jag".

Jag behövde även handla lite småsaker innan jag åkte hem. Min kollega tittade på mig och min korg när jag kom till kassan och frågade om det verkligen var bra att jag bar dedär. Nä sa jag, men vad har jag för val? Då tar personen i fråga min korg och packar upp alla mina saker på bandet. Hur fint är inte det? Jag är så lyckligt lottad som har så fantastiska kollegor 🙏