Min sjukhuspappa

Idag träffade jag min, som jag kallar honom, sjukhuspappa. Det är han som gjorde min första operation - ligamenttransplantationen. Sen den dagen, första dagen på denna resan, har han funnits där för mig.
Idag hade vi vårt SISTA bokade besök. Vi har alltså för första gången inte bokat in ett återbesök. Å det är enda gången som det känts bra att bli släppt från sjukhus under denna resan. Alla andra ställen bara slänger ut mig till höger och vänster för att dom inser att dom inte kan hjälpa mig längre. Inte min sjukhuspappa. Han har funnits där alla dagar alla tider. Han har till och med pratat med mig när han va på semester på andra sidan jorden. Han har alltid funnits där.
Idag öppnade han upp sig. Han sa att han är så ledsen för att detta har hänt mig. Att han har gått igenom detta flera gånger om och ifrågasatt om han kunde göra något annorlunda. Han kunde inte ha gjort det. Han sa även att han verkligen har gjort allt han kunnat för att finnas där för mig tiden efter. Och det har han verkligen lyckats med. Jag misstror honom inte ett enda dugg gällande hans operationsinsats. Jag är så otroligt tacksam för allt han har gjort. Det värmde verkligen när han berättade detta. Jag behöver höra det.
Stor eloge, allt gott och allt det bästa till denna människa. Vad hade jag gjort utan dig?
Tack 🙏⚘



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

mincrps.blogg.se

Jag lever med en osynlig sjukdom som plågar mig dag ut och dag in, på nätterna och under årets alla tider. Det går inte en sekund utan att smärtan gör sig påmind. Hur är det möjligt? .....det vet inte jag heller.

RSS 2.0