Det finns dom vännerna man inte pratar med så ofta och inte har gjort på länge. Dom som inte vet om allt. Dom som inte vet om någonting alls. Dom som har känt mig och vet hur jag funkar. Dom som en gång var en del av min vardag. Dom som alltid fanns där mitt i natten om så var fallet. Dom där som alltid finns där. Där borta.

Här är en sån person. När konversationen är igång, väldigt odetaljerat, men ändock. Informationen är ute. Jag tänker tillbaka på när jag låg nyopererad. Smärtan. Ingen hörde av sig. Jag trodde att jag hade hur många som helst, men endast en handfull hörde av sig. Viste man? Var man helt ovetande? Om man hade vetat min smärta, hade man hört av sig? Hörde man kanske av sig? Minns jag inte? 

Idag är det oviktigt. Jag står nu på en ny plattform. Jag har klivit några steg upp från den djupa avgrund jag då stod i. 

Detta är så otroligt viktigt. Egentligen är det kanske en pyttegrej. Men för mig, med min erfarenhet - det jag har gått igenom, så är detta så himla viktigt! Här kommer en betydelsefull person från (nuförtiden kallar jag det för) mitt gamla liv och påminner mig om vem jag är. Vad jag står för. Jag har alltid varit en krigare. Har man sett mig och följt mig genom min handbollskarriär så vet man. Jag är ingen som ger upp. Det är sån jag är. Men ibland gömmer jag....

Nej, jag ger inte upp utan match! Men.... om man har så tuffa matcher dagligen med förlust i så många år, så mycket smärta, så stora bakslag, misslyckade operationer, människor som glömmer mig, jobb som inte fungerar på grund av mina nya fysiska förutsättningar, då är det svårt att komma ihåg. Allt bara liksom flyter ihop.

När dessa människorna kommer med så viktig information så är det bara att suga åt sig. Man vet att det är sant. Det är på riktigt. 

JAG GER INTE UPP !!!