Idag träffade jag en man, M, vän till familjen. Han stod och höll på med sitt och jag kom oanmäld fram, glad, hälsade och gav honom en kram. Sen när vi stor bredvid varandra så skyddade jag (omedvetet/instinktivt) min vänsterarm varpå M ser helt chockad ut. Tar sig för ansiktet och ber så himla mycket om ursäkt för att han kramade mig utan att vara försiktig! Han glömde. Ingen fara, svarar jag. Jag har lärt mig det där så bra nu med alla jag känner, så det är lugnt!

Detta är baserat på samma sak som pappas samtal för ca en vecka sen. Han ringde och ursäktade sig lite för att han hade dålig koll på hur jag mår och för hur det går för mig. Varpå jag även här säger att det inte är någon fara!

Dessa grunder pratade jag med super-P om i onsdags. Jag har förstått att jag har en annan utstrålning. Jag mår bättre och det märker folk runtomkring mig. Dom glömmer liksom bort det lite då och då. Vi kom fram till att detta är ett gott tecken!