Jag har träffat många sjukhusmänniskor dom senaste åren. En del som man önskar hade valt en annan väg i livet. En del som är helt fantastiska. Sen finns det en människa som är bättre än alla andra människor, iallafall för mig. Svante. Han har verkligen prioriterat mig och mina behov. Det har alltid funnits tid vid besöken för undersökning och samtal. När vi har pratat i telefon har man alltid fått prata färdigt, ställa sina frågor och förklara sitt tillstånd. Jag har aldrig träffat en sådan människa inom vården tidigare. Nu har han kommit till en punkt i livet där han ska flytta tillbaka till sin hemstad och gå tillbaka till sitt gamla jobb, även det inom smärta och ryggmärgsstimulering. Han lät så lättad. Jag är verkligen glad för hans skull! .....men så ledsen för min egen. Det kanske låter egoistiskt. Men att tappa en sådan fantastisk människa och trygghet gör ont. Han fanns alltid där......