Jag har märkt att jag fortfarande dippar ganska hårt ibland. Framförallt när jag är trött. Det är precis som att jag är så less på att allt är skit. När allt är dåligt så känns det som att det lika gärna kan komma lite skit till, det spelar ändå ingen roll. Nu när jag har kommit en bit så lackar jag när folk beter sig illa.

Igår på jobbet så va det en liten kille på typ 7 bast som åkte sparkcykel inomhus. Jag så snällt åt honom att kliva av. Han tittade lite trotsigt på mig efter han klivit av och jag spände blicken en aning för att visa att jag menar allvar. Så fort jag vände mig om så hör jag hur han åker igen. Då vände jag på klacken och skrek åt honom "HÖRDE DU INTE VAD JAG SA TILL DIG?! KLIV AV DEN DÄR!". Jag chockade mig själv. Jag skriker aldrig på någon. Men jag blev bara så himla arg för att han trotsade mig. Jag gick ut på lagret för att slänga lite grejer. Väl där ute kommer min kollega och frågar om det är mig han ska hämta för en utskällning. Jag förstod absolut att det va mig det gällde. Väl ute står pappan där och jag tar ett djupt andetag och förbereder mig på muntligt stryk. Pappan är först upprörd och jag förstår inte riktigt vad han säger. Men sen hör jag att han säger att han skämdes för att han inte uppfostrat sin son bättre. Han trodde att han hade koll. När jag försökte be om ursäkt och säga att det inte var min mening att han skulle känna så så avbryter han mig och säger att det är han som vill be om ursäkt. Jag förstår ingenting.... Jag tar av mig handsken, tar i hand, ber om ursäkt och försäkrar honom om att jag inte är arg längre och att jag inte har någonting emot varken honom eller hans son. Han säger att han tror mig och att jag alltid brukar vara glad och trevlig när han handlar hos mig vilket kändes betryggande. Sen bad han mig att stanna kvar medan han själv gick iväg. Tänkte att det va bäst så då vi faktiskt haft en bra konversation och var på väg mot någonting bra. När pappan kommer tillbaka så har han sin son med sig. Pojken skäms för vad han har gjort och det piper fram ett förlåt, och han tittar up på mig med sina små ögon. Det är klart att jag förlåter honom! Han vågade sig inte riktigt fram till dumma mig som skrek på honom, men jag vinkade och sa att det inte är någon fara och att allt är bra. 

Slutet gott, allting gott!

....förutom att jag skrek på ett barn. Aningen befogat dock, även enligt pappan. Men jag, jag skriker inte på folk. Jag har bokat in ett möte med min smärtpsykolog. Detta får inte upprepas.