Denna gången som jag åkte på min attack satt jag på vårdcentralen. Jag hade haft ett långt samtal med läkaren som tillslut sa att han inte kunde hjälpa mig. Har jag pågående behandling i Stockholm kan jag inte få sjukskrivning i Uppsala där jag är skriven. Jag föll mellan stolarna. Allt blev nattsvart. Gråten kom. Blev kraftigare. Fick svårt att andas och panikångestattacken blev nu ett faktum. Det som även var väldigt skrämmande var att jag satt med två läkare och en sjuksyrra och ingen kunde hantera situationen. Dom gjorde det bara värre genom att ösa på med att dom inte kunde hjälpa mig och gräva ner mig ännu djupare i det svarta hålet dom nyss släppt ner mig i. Tack och lov så bytte jag vårdcentral och fick fantastisk hjälp redan dagen efter.

Det är så konstigt med vad det är för grejer som kan trigga panikångesten. Saker som är vardagliga eller som jag till och med tycker är kul. Det mörka på vårdcentralen kan jag förstå att det triggar. Men att en biltur med musik på radion, oväntade skarpa ljud eller en fotbollsmatch skulle trigga panikångesten.

Jag har fått "vid behov-medicin" av min läkare. Bara det känns skrämmande. Men igår kände jag att jag behövde det. Det dröjer ett tag innan den verkar så man kan inte vänta och låta attacken bli ett faktum. Tack o lov så hjälper den iallafall. Bara att skriva detta har en triggande effekt. Snart frisk. Snart frisk.