Igår var en tung dag på sjukhuset. Jag träffade min psykolog på smärtmottagningen och jag storgrät i nästan 2 timmar. Det är mycket som känts jobbigt den senast tiden. Klarar inte av schemaändringar, starka ljud, om parkeringen är full på min gata och jag måste parkera på en annan gata eller om någon säger "jag måste prata med dig". Hela livet går liksom sönder. Sen är jag så himla ledsen också. Jag fyller år om 2 dagar. Jag har alltid älskat att fylla år. Att ordna kalas, baka, fixa, önska mig saker, allt som har med födelsedagar att göra! Nu vill jag inte fylla år. Jag bryr mig inte. Önskar mig ingenting. Vill definitivt inte ha kalas och jag vill inte träffa människor. Väldigt tråkigt. Sen är det så konstigt när man inte känner igen sig själv. Reaktionerna jag får är inte mina. Sättet jag pratar på är inte mitt. Så som jag reagerar och agerar är inte jag. Detta är inte jag!

Nu har jag iallafall fått veta att det är stresspåslag som har byggts upp sen dom tog bort min ryggmärgsstimulator (testet) i december och sen började skjuta på min operation (2ggr) för att få det permanenta systemet. All smärta, all stress. Sen att jag gått och blivit deprimerad också är väl ingen guldkant på vardagen.

Jaja, nu ska jag ta mig en dusch, äta en god frukost med skorpor och te och sen ladda allt jag har för att ta mig till vårdcentralen med mina papper och hoppas och ber för det bästa 🙏