Jag pratade med min pappa idag och jag började ifrågasätta mig själv. Uppenbarligen så mår min kropp väldigt, väldigt dåligt av att jobba. Jag får alltså så pass ont att jag får svårt att andas. Svårt att lyfta armarna. Smärtan jagar mig konstant. Det låter inte så bra när jag hör mig själv sätta ord på det. Men då kommer man osökt in på nästa del. Sjukskrivning. HUR MYCKET PENGAR SKA JAG BEHÖVA FÖRLORA FÖR MIN HÄLSA? Finns det inget stopp? Hur mycket är pengar värt? Det blir alldeles för dyrt att vara hemma. Visst kan jag göra det. Men jag känner att jag är alldeles för begränsad i dagens läge från mina operationer. Ska jag bli ännu mer begränsad då och inte kunna tanka bilen, inte kunna handla den maten jag vill äta (är väldigt ekonomisk och äter nästan aldrig ute), inte kunna ta en fika eller handla sånt som man mår bra av, som en glass en solig dag. Jag vill inte behöva lida så igen. Jag vill inte.....

Så, vad gör man nu? Hur länge ska jag kämpa med smärtan? När är det dags att skona kroppen? När är smärtan skadlig? Vem ska besvara mina frågor? Vem ska ta hand om mig? Vem ska hjälpa mig? Vem kan? Vem vill?

Jag tar mig ytterligare en natt att sova på saken.