Nu sitter jag här i klubbhuset, dricker varm choklad och kollar på golf. Pappa spelar tävling så jag ville gärna komma förbi och gå med lite. Jag orkade inte mer än 3 hål innan jag behövde vända tillbaka. Men jag är glad ändå. Tänkte stanna kvar till prisutdelningen så jag får säga hej till alla gamla bekanta som jag inte träffat på tre år på grund av mina skador. Det är något härligt bubblande i att vara här. Det är lite samma känsla som det va första gången jag tog på mig handbollströjan för någon månad sen. Undrar vilka som är här.  Egentligen spelar det inte så stor roll. Glädjen över att vara här är densamma ändå. Så nu tänker jag luta mig tillbaka och ta en påtår av min varma choklad och bara njuta