Narkosläkaren var den värsta av dom värsta. Hon visste om att jag inte klarar av nålar och skulle sövas med gas, precis som vid första operationen. Då gick det på 10 sekunder ungefär innan jag sov. Denna kvinnan var förfärlig. Jag fick inte gå och kissa innan operationen. Sen trycker hon upp massa nålar i ansiktet på mig när jag ligger på operationsbordet. Tårarna rinner. Hon snäser att det är på tiden att jag lär mig. Hon förstår ingenting. Tårarna rinner. Jag intalar mig själv att jag måste lugna mig. Att jag behöver somna med frid för att kroppen ska klara sig så bra som möjligt under operationen. Väl med masken på säger kvinnan att hon vill söva mig på det långsamma sättet. Jag frågar varför. Det fungerade ju så bra sist och det var det som var bestämt före operationen. Men med bara henne och mig i rummet, varpå hon besitter makten, så var det bara att blunda. Hela kroppen började skaka inombords. Det blir dimmigare och dimmigare. Få inte panik nu säger jag till mig själv. Skakningarna blir skarpare. Så hårda att det känns som att jag ska trilla ner från operationsbordet. Samtidigt är allt så stilla, jag rör mig inte. Försvinner sakta. Sakta. Få inte panik. Igen panik Eme. Det blir svart.

Efter operationen sov jag i 28 timmar. Vad gjorde narkosläkaren med mig? Jag kommer aldrig få veta. Väl vaken känner jag en vidrig smärta från knävecket. Jag frågar en syrra och hon säger att det bara är förbandet/lindan som skaver lite. Jag försvinner bort igen.

Droppet har passerat sin tänkta väg och påminner tillslut blåsan om att det var många timmar sen den tömdes. Knävecket värker fortfarande. Är det bara förbandet verkligen? Syrran kommer och hjälper mig att sätta mig upp för mitt kommande toabesök. Jag frågar henne varför det gjorde ont och hon flyttade på förbandet. Under visar sig en plåsterlapp. Vad är det som händer?! Hon springer och kollar min journal. Dom har öppnat upp mig både på vaden och i knävecket. Jag blir så himla ledsen. Varför skär dom i mig utan att jag får veta? Inte ens efteråt berättar dom.....

När jag har återhämtat mig så ska jag sätta foten på golvet och skriker rakt ut. Under förbandet döljer sig ytterligare en lapp. Dom öppnade mig på tre ställen. Smärtan va det vidrigaste jag någonsin upplevt. 

Dagen efter fick jag GÅ hem med betoning på gå. Jag kunde inte nudda tårna i golvet utan att jag skrek. Återigen fick jag en liten klapp på axeln och en förklaring som löd att "lilla gumman man har lite ont efter en operation". Lilla gumman. I en sån där förnedrande ton. Jag ville slå dom på käften allihop. Om dom bara hade följt med upp på smärtmottagningen tre månader senare och fött höra vad som stod på. Då hade det varit annat ljud i skällan. Dom erbjöd iallafall tillslut kryckor. Det är ju en fantastisk lösning till någon som opererat armen. Jag rullas tillslut iväg i rullstol.

Det var denna dagen helvetet bröt loss. Jag drömmer än idag mardrömmar om panikskriken som exploderade ur min mun utlösta av smärtan. Det va som en blixt rakt igenom kroppen. Obeskrivligt.

Här idag sitter jag nu. Väldigt långt ifrån operationsdagen men ändå så lång ifrån målet. Sitter och fyller i oändligt många papper inför mitt första besök på akademiskas smärtmottagning för smärtrehabilitering. Måste gå igenom allt igen. Allt ifrån första dagen till idag. Ska jag någonsin bli frisk? När ska jag bli fri? Min smärtteckning idag är inte vad jag någonsin trodde att jag skulle behöva rita. För tre år sen var jag fri. Här är jag idag:

Vill ändå tillägga att jag har mycket som jag är väldigt glad och tacksam för. Just idag vill jag rikta ett extra stort tack till min sambo.