En bild säger mer än 1000 ord. Eller? Jo, med en förklaring så gör det det. Jag träffade en fantastisk kvinna idag. En kurator. Läskigt ord.... Men vad har jag att förlora när det står i mina journaler att jag mer eller mindre är självmordsbenägen, lider av akut stressyndrom, depression och panikångest?

Denna kvinnan öppnade upp en ny dörr för mig idag. Jag fick för första gången (så att jag kunde förstå det på riktigt) möta tanken på att JAG KAN MÅ BRA PSYKISKT ÄVEN OM MIN KROPP INTE GÖR DET. Alltså vilken grej hon kom med! Den lättnaden va näst in till magisk. När det ljuset gick upp för mig kände jag hur glädjetårarna rann ner för mina kinder och hon log. Tänk att jag kan få bli fri från någonting jag varit fånge i så länge? Jag sa till henne i början av samtalet att jag sitter fast i min kropp, fast i min smärta och läkarna säger att jag aldrig blir bra. Att allt som är bättre än idag är en bonus. Men denna kvinnan satte mig fri. Det är en lång väg att vandra men nu har jag sett att vägen finns där.

En annan negativ bubbla som hon spräckte hål på var min låsning kring negativa känslor. Att jag skuldbelägger mig själv så hårt för att jag känner negativa saker, att jag grubblar, ältar, är ledsen, tvivlar och allt annat man går igenom när man varit med om en totalkrasch. Vad säger hon då? Jo, att det är okej att känna så. Och sen ritade hon denna bilden och förklarade alla olika steg och hur hjärnan fungerar. Alla bitar föll liksom på plats. Jag behöver inte klandra mig själv för mina känslor. Jag ska bara lära mig lite mer om dom och hur jag ska använda mig av dom på bästa sätt.

Stort tack till dig, du (i mina ögon) vackra konstnär, som kan ta med mig på en så förgyllt bildresa som definitivt har förändrat mitt sätt att se på min tillvaro. Tack!