När man faller utan att någon tar emot
Sen jag började springa i andra halvan av juli (behöver inte vara på grund av det) så har jag fått ont igen runt batteriet. Det har känts som att vävnaden har dött? Mycket konstig känsla. Av nära och kära har jag bara fått höra att det är mycket som händer i kroppen och att det inte är konstigt med tanke på min historik. Med andra ord inget jag ska oroa mig för.
Efter några dagar började det kännas som att det läckte elektricitet från batteriet. Svårt att förklara, men det liksom kändes som att det sprakade och kom stötar från batteriet. Sist jag träffade min pappa så skrek jag rakt ut ett par gånger för att anfallet blev så intensivt/smärtsamt.
Igårkväll eskalerade mina ryckningar igen och vänster överarm höll på konstant i en kvart. Rent generellt så har jag haft ganska mycket ryckningar dom senaste dagarna... I fredags började paniken komma och jag bestämde mig för att ringa smärtmottagningen vilket var svårt över helgen så jag fick vänta till idag på en uppringningstid.
Smärtmottagningen ringde. Finns ingen personal på plats så hon skulle kontakta neurokirurgen och sen ringa tillbaka. Fick två nummer dit. Ingen av dom är på plats denna veckan så fick prata med en fjärde person som i sin tur bara har en läkare på plats som är väldigt långsam på att svara. Så jag ska ringa nästa vecka när dom två på neurokirurgen är tillbaka. Men observera att detta fortfarande inte är "min" mottagning. Jag ska fortfarande få hjälp på smärtmottagningen. Det är en sån soppa! Jag skulle klara mig till idag för att få hjälp, men icke. Ingen hjälp förens om en vecka. Idag har jag så ont runt batteriet att det påverkar mig när jag går, och än så länge har jag inte gått mer än till toan och vardagsrummet och ändå är det så påtagligt. Är ledsen och nere.... känns hopplöst och instängt. Utfryst. Känner mig återigen inte tagen på allvar. Får försöka ta itu med mina mentala delar hos min kurator idag. Tyvärr hjälper det inte mig ett dugg gällande det fysiska. Ingen kan svara på hur allvarligt det hela är. Jag måste bara få hjälp med var jag ska börja. Jag försöker med frukost och kurator. Sen hoppas jag att vårdcentralen kan leda mig vidare åt rätt håll.
mincrps.blogg.se
Jag lever med en osynlig sjukdom som plågar mig dag ut och dag in, på nätterna och under årets alla tider. Det går inte en sekund utan att smärtan gör sig påmind. Hur är det möjligt? .....det vet inte jag heller.
