....så började vi prata. Hon frågade mig hur det gått sen sist och vad jag ville ha med mig när jag gick. Jag berättade hur det gått och hon såg glad ut. Jag förklarade även att detta verkar ta längre tid än jag trodde och hon var inte förvånad. Väl till frågan med vad jag vill ha med mig när jag gick. Nycklar, så jag. Någonting jag kan ta till eller göra för att jag ska må bra igen och som gör att jag inte blir trött utan bara kan va glad. Helst 3 saker. Hon bara tittade på mig och gick till sin tavla och började rita och ställa frågor.

Min bekvämlighetszon där jag kan vila är väldigt liten. Den är mitt hem. Vem som helst får inte passera hur som helst. Den är min och här vilar jag. Punkt. Så! Nästa fråga. Vad får mig att må bra i mitt hem, vad gör jag? Jag läser böcker jag mår bra av och jag tycker om att dricka te och pilla med mina blommor. Även katterna och sambon bidrar såklart, men nu va vi mer inne på min del, jag liksom.

Ju mer vi pratade kring detta så fick hon alltid tillbaka mig till min vilopunkt. Hemma med bok och te. Och blommor. Hemma. Mitt hem. Hos mig. "Är det inte där du ska samla kraft då och bara få vara?" Vad säger hon?! Men ju mer vi pratar om det så inser jag att jag kan inte GÖRA för att jag ska bli bra. Jag ska VARA och omge mig där/av det som får mig att mår bra och ha så mycket ro som möjligt. Det kändes helt plötsligt så självklart.

Det är svårt att ändra sig. Jättesvårt! Tidigare så har jag löst allt med att träna lite hårdare, ta i lite mer, anstränga sig lite mer, så löser sig allt. Nu ska jag göra raka motsatsen och lära mig att det är rätt. Jag vet att det är rätt, det är bara svårt....