Jag har försökt nå smärtmottagningen hela förmiddagen. Igår hade jag så ont att jag knappt kunde gå. Det var vidrigt. Tacksamheten för dom som jobbar på den högintensiva smärtmottagningen på KS är enorm. Pratade precis med min kontaktperson och berättade om mina smärtor efter operationen och hur illa gårdagen var. Fick förklarat för mig att mitt nervsystem är så utslaget efter mina år med så intensiv smärta. Det som gör lite ont på en "vanlig" människa gör mycket ont på mig. Och det som gör mycket ont på en "vanlig" människa är näst intill inte ens hanterbart för mig. Det var skönt att få det förklarat. Det var även skönt att han poängterade att det inte handlar om mig som person utan hur mitt nervsystem fungerar idag efter allt jag har gått igenom. Jag är verkligen tacksam för den hjälp jag får idag och de fantastiska människor som jag har omkring mig.

 

Imorgon ringer läkaren som opererade mig för snart en vecka sen. Det lutar åt en sjukskrivning. Hur länge vet jag inte. Det enda jag vet är att jag verkligen måste få vila, återhämta mig och finna mig i min nya situation. Det är inte bara positiva effekter av att leva med ryggmärgsstimulator. Det finns en del negativt också. Fysiska begränsningar. Uppoffringar. Avståndstaganden. Jag måste försöka finna mig i min nya situation och anpassa mig till det nya livet som ligger framför.

 

Mitt i allt detta känner jag mig så otillräcklig. Det är ren disk i diskmaskinen som skriker på mig. Mannen kommer hem efter en hård dag på jobbet och ser att ingenting är gjort utan snarare snarare tvärt om. Det är ännu mer disk i köket. Det känns som att jag bara är en belastning. Någon som bara skitar ner och inte kan ta rätt efter sig själv. Borde jag känna så? Varför känner jag så? Är det prestationskrav jag har på mig själv? Jobbigt är det iallafall. Jag känner inte att jag kan vila till fullo när det dåliga samvetet av att vara otillräcklig jagar mig. Dessutom gör det inte saken bättre att jag lever med mina osynliga besvär. Ingen ser och ingen förstår. Mitt problem är nog inte att jag inte försöker utan snarare tvärt om. Jag försöker och vill vara alla till lags så pass mycket att det blir på min egen hälsas bekostnad.

 

Tro, hopp och kärlek <3