Nu är dagen här. Dag 5 efter operation. Dagen då livet ska börja bli drägligt igen. Men smärtan lägger sig inte. Jag har snarare fått svårare att gå.

Förlåt... vi ska backa bandet.

Det är september och året är 2015. Efter två års uppehåll är det återigen handboll på schemat. Det är kul att vara tillbaka. Denna träningen är vi bara fem stycken och saknar dessutom tränare. Vi bestämmer oss för att göra något kul, vi har ju ändå tagit oss hit liksom. Vi kör "jorden runt" och jag ställer mig i målet där jag varit hemma sen 10 år tillbaka. Vi kommer till ett skottläge från straffpunkten och jag gör mig redo. Det är hon som skjuter hårdast som står där. Det triggar mig en aning, vinnarskalle som man är. Jag. Ska. Vinna. Detta. Hon skjuter och jag räddar! Men det är unte eufori som flödar utan det börjar lysa från någon starkt röd blinkande lampa uppe i hjärnkontoret. Jag känner igen den lampan. Smärta. Jag kliver av men kan inte sitta still. Vankar fram och tillbaka på den andra planhalvan medan mina lagkamrater fortsätter leken på sin sida. Smärtan avtar inte. Vad är det för fel? Jag känner igen smärtan så väl från alla översträckningar jag har fått i vänsterarmen förut, men detta är något mer. Samma smärta men något mer. Jag försöker få hjälp från en annan välkänd tränare som fortfarande var på plats efter deras träning som slutade precis innan oss. Jag frågade vad jag skulle göra och fick något halvljumt svar om att han gått hos någon sjukgymnast i Solna som jag kunde få numret till. Jag tackade nej. Jag behövde inte sjukgymanstik, detta krävde mer.

Dagen efter gick jag till vårdcentralen. Jag har aldrig tidigare varit där med än när jag verkligen varit tvungen. Såg detta som akut och tvingade därför dit mig själv. Läkaren petade lite och ställde frågor och jag svarade. Han tyckte att jag skulle ta lite alvedon och gå hem. "Du kan faktiskt sjukskriva dig själv en vecka". Jag förstod ingenting. Varför förstår han inte? Varför tar han inte mig på allvar? Var det för att jag inte skrek? För att jag inte grät? För att jag intre såg döende ut? HALLÅ! Jag har varit handbollsmålvakt i 10 år, tror du inte att jag tål smärta?! Jag tvingade honom att skriva en remiss till röntgen och jag gick en trappa upp och väntade på min tur. Det kändes inte som en fraktur men jag var ju tvungen att köra uteslutningsmetoden. När det var klart gick jag ner igen och bad att få träffa min läkare. Han ville inte träffa mig och hänvisade till tidigare uttalandet om alvedon och en veckas sjukskrivning. Jag vägrade det svaret så jag tvingade mig in igen och krävde ny remiss, till ortoped denna gången. Resan är långdragen och remisserna många. 7 månader efter inträffad skada får jag min operation. Domen löd: ligament i vänster armbåge av.

Väl på operationsbordet såg dom att ligamentet inte gick att laga på grund av all förslitning som påfrestat under åren. Det blev ligamenttransplantation från baksidan av höger knä för att kunna laga min armbåge. Dom såg även att ulnarisnerven (kärringstöten du vet, när man slår i armbågen) var skadad så dom skar bort ärrvävnad. Komplikationer uppstod. Alltifrån förlamning till svårigheter med finmotoriken.

Jag hamnade på handkirurgen och opererades akut. Ulnarisnerven gick inte att rädda i armbågen. Nervtransplantation från vänser underben blev aktuellt och det är här helvetet brakar loss. Jag får svåra nervskador efter denna operationen i både foten, benet, underarmen och handen.

Mer information om detta kommer senare....

Nu har jag alltså fått min ryggmärgsstimulator. Den som ska göra mitt liv drägligt igen. Den som ska minska mina smärttoppar, få mig att sova om nätterna och rent generellt börja fungera som en normal människa igen. Idag gör jag inte det. Hur man än vrider och vänder på det så är det Försäkringskassan som bestämmer om jag är sjuk eller inte. Jag kan faktiskt jobba som telefonförsäljare så jag är alltså inte sjuk.

Jag är förövrigt idag 23 år gammal, blir 24 i juni. Jag har också drömmar om min framtid, jag vill också leva mitt liv. Men vem ska bry sig om hur jag mår? Vem ska lägga tid på att ta reda på hur en människa som mig mår efter en sådan händelse? ....jag vet inte det heller. Tacka Gud, så har jag min smärtpsykolog, men hon kan inte vara med mig så ofta som jag hade velat.

 

Det finns så många frågor, så många funderingar, så många "tänk om" och "tänk om inte". Men vad hjälper det?

Mitt i all sorg så har jag kommit fram till att jag inte är ensam om detta. Det finns andra människor. Den finns dom som har vandrat på denna jorden före mig som har banat väg för mig. Det kommer tyvärr även att komma människor efter mig som kommer att vandra i mina fotspår. Idag är jag därför med och håller i föreläsningar på Karolinska Institutet där jag delar med mig av min resa till läkarstudenter som vid tillfället dom träffar mig läster smärtlära. Ett av mina ledande citat har blivit:

"Det finns en anledning till att jag är här idag. Det behövs sådana som mig, för att hjälpa sådana som er. Och det behövs sådana som er för att hjälpa dom som kommer efter mig. Så om det finns en enda människa som kommer efter mig som blir hjälpt av det jag gör här idag, så är det värt det".

 

Jag lever idag med en sjukdom som heter CRPS, typ 2. Den smärtan jag lever med är näst intill outhärdlig. Den syns inte. Dom dagarna jag inte är likblek och ser hög ut så kan jag till och med se välmående ut. Det är en nervsmärta jag lever med. Jag har idag ca 60% funktion i min vänsterhand. Lätt beröring är den absolut värsta smärtan. Drar man försiktigt på mina skadade områden så blir jag likblek, börjar må illa, kallsvettas och börjar skaka. Kläder gör ont, sängkläder gör ont, det jag lutar mig emot gör ont, vatten gör ont, kyla gör ont, luft gör ont. Hur är det möjligt? .....det vet inte jag heller.

 

Jag har kommit till en punkt där jag fritt behöver få ur mig det jag går igenom. Mitt i denna tanke slår det mig! Tänk om någon annan kan ta del av det jag går igenom och kan använda sig av det? Det är värt ett försök, jag måste testa.

 

Önskar er allt det bästa! /Eme