Det är underbart att vara på smärtmottagningen. Jag kommer ihåg mitt första besök så väl. Jag kan än idag börja gråta av lycka när jag för första gången träffade en människa som förstod vad jag pratade om. Att mina smärtor finns på riktigt! Det är den enda plats jag verkligen kan vara 100% mig på, med smärtor, med tårar, med känslor, med allt. Jag behöver inte sencurera mig själv.

 

Idag var jag på vårdcentralen för att lägga om mina operationssår på ryggen. Sköterskan jag träffade utrryckte en liten nyfikenhet om att jag har en ryggmärgsstimulator och frågade om det hjälpt och hur jag upplever det hela. Jag berättade att det absolut gör skillnad men att kroppen fortfarande kämpar så mycket med smärtorna i ryggen att jag inte riktigt kan få uppleva hela förbättringen smärtmässigt i armen och handen än. Jag berättade även om livets begränsningar och hur allt detta påverkar mig, det är dock en lång tid jag fått kämpa och jag är långt ifrån klar. Responsen från sjuksyrran är att hon tycker att jag ska byta jobb och att smärtorna inte kan vara så påtagliga. Å när jag berättade att jag kommit ut mer eller mindre som en trasdocka med 7 halvstora, väl synliga ärr över hela kroppen säger hon bara att det är väl sånt man får räkna med. Allt jag säger förminskas och det ligger någon underliggande ton av misstro i allt jag berättar.

 

Jag vet att detta beror på brist på kunskap och brist på erfarenhet inom ämnet. Det är okej. Det är inte sådana som mig som hon jobbar med dagligen ändå. I början knäckte dessa besöken mig oerhört. Det känns som att man bara sitter och hittar på sina smärtor och sin histora. Det är inte en kul känsla. Idag har jag kommit förbi det värsta. Självklart var jag ledsen när jag gick därifrån. Till och med en stund efter jag kom hem. Men när jag väl fått sätta mig ner och bearbeta det hela så faller jag tillbaka på att bristen hos den allmänna vården är grunden till det kalla bemötandet. Det gör det lite enklare. Det får liksom rinna av mig.

 

Det var samma sak när jag pratade med min läkare som opererade mig nu senast. Han gjorde klart för mig att han kunde sjukskriva mig en vecka, men det var minsann på nåder! Han har absolut inte gjort någonting fel under operationen och jag kan inte ha så ont som jag säger att jag har. Jag skulle dessutom ha klart för mig att om jag skulle få för mig att behöva/vilja sjukskriva mig längre så skulle inte han under några omständigheter göra det för att han har inte orsakat detta. Då får jag söka mig till min vårdcentral. Detta är så typiskt. Att man ska behöva kriga på detta viset. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk.

 

Grundkänslan hos mig är att jag är så ledsen för att jag alltid behöver kämpa för att få folk i min närhet att förstå att jag faktiskt har detta på riktigt och att jag lider oerhört av det. Så varje gång det kommer en människa som förminskar en eller misstror en så hugger det i hjärtat. Tack och lov så har jag fått så pass mycket hjälp av min smärtpsykolog att jag har lärt mig att hantera dessa situationerna så att jag klarar mig.

 

Imorgon startar jag dagen med en telefontid med min kontaktperson på smärtmottagningen. Det är en bra person som förstår mig. Jag mår alltid så mycket bättre när vi har pratat. Efter det ska jag ge mig på vårdcentralen igen i hopp om en remiss till en smärtmottagning med specialiserad rehabilitering, inriktad på mina besvär. Hoppas verkligen att läkaren jag ska träffa är bra!