Ni vet hur man pratar om missbrukare och deras familjer/vänner. Det är beroende och medberoende. Detta är lite samma sak. Det är inte bara jag som är sjuk. Min familj lider också. Ska jag berätta allt som händer och hur jag mår eller ska jag låta bli? Hur mår dom? Alla reagerar olika. En del lägger allt de har i det och andra kan inte prata om det alls. Jag har lärt mig att ingen kan förstå. Det handlar snarare till hur dom ställer sig till att dom inte förstår och vad dom vill göra med det. Det är jättesvårt att leva med detta. Gränsen mellan att gnälla och att faktiskt få uttrycka sin smärta är hårfin i andras ögon. Ibland blir den även hårfin för mig. Jag försöker berätta lite försiktigt hur jag mår men får inget svar. Jag tar i lite till för att få fram mitt budskap. Jag mår faktiskt väldigt dåligt och måste få ventilera men vill inte slänga över all skit på någon annan. Att hålla detta på en sund nivå är svårare än man kan tro. Som jag brukar säga på föreläsningarna jag håller i, för er är detta påtagligt när ni träffar mig. Sen återgår ni till era egna liv (säger inte att någons liv på något sätt är helt smärtfritt. All resspekt för alla med sina problem). För mig finns det inget annat att gå tillbaka till. Jag lever med denna smärtan konstant. Självklart gör jag saker för att må bättre, saker jag tycker om och sånt som faktiskt kan reducera smärtan om än väldigt lite.

 

Vad har ni att säga om att vara beroende/sjuk och medberoende/smittad.    <------- gillar förövrigt den. Sjuk-smittad. Det är lite så det känns och faktiskt till viss del är.

 

Jag lider för att mina nära och kära lider på grund av mig och min situation. Varför ska dom också dras med skiten? Jag håller igen så gott jag kan. Jag försöker verkligen solla i vad jag berättar och vad jag låter bli. Men till slut så blir det för tungt även för mig. Min smärtpsykolog som jag nämnde tidigare, heeeeeelt fantastisk, gör ett toppenjobb. Tyvärr kan hon inte vara med mig dyget runt och därför måste jag försöka deala med livets svårigheter på egen hand bäst det går.

 

Under denna resan har jag lärt mig något den hårda vägen. De du tror är dina vänner är inte alltid det. Så länge allt är bra så har ni jättekul, men så fort någonting händer så finns dom inte där för dig längre. Detta gjorde fruktansvärt ont. Inte en enda person från handbollslaget frågade hur jag mådde, hur det har gått, hur mådde jag efter operationerna, hur ser framtiden ut med mina skador, kommer jag kunna spela handboll igen, ingenting. INGEN hörde av sig. Hur ser det ut idag tro? Innan skadan trodde jag mig ha hundratals vänner varav ingen fanns där när jag behövde dom. Idag har jag kanske ett tiotal, men varenda en backar mig när jag behöver dom.

 

Stort tack till er som än idag håller mig i livet! /Eme