Idag var vi uppe i hela 23 grader som varmast och lyckan över att varmare dagar faktiskt är ett faktum är underbar. Jag slumrade till lite på soffan, och när jag vaknade tänkte jag tillbaka på denna dagen som en riktigt härlig dag som jag verkligen kunnat njuta av. Ljuvligt. Denna sköna känslan har jag ända tills jag ska sätta mig upp och känner kniven vridas om i ryggen. Då kastas jag direkt tillbaka till när jag stod mitt i vägen i Stockholm. Väskan i ena handen och andra handen på ryggen. Smärtan. Så intensiv att det inte ens kommer tårar. Så ont att jag inte vet hur jag ska ta mig till andra sidan av vägen. Jag kan inte sätta mig. Inte stå. Hur tar jag mig till marken? Det är en omöjlighet, allt gör  för ont. Jag kan inte stå, och inte gå. Paniken över att inte veta var man ska göra av sin egen kropp för att den skriker i så mycket smärta. Att man ska behöva genomlida detta är helt absurt. Jag har inte ens berättat detta för min sambo, inte för någon. Försökte återspegla en liten skärva för min mamma, men jag släppte det... Det känns inte ens lönt att berätta, försöka förklara. Det är en jobbig känsla. Ensamheten i sjukdomen gör sig påmind....

Det jag vill ta med mig från denna dagen är absolut värmen och ljuset! Tack 🙏