Låter som starten på en dassig bakfylla. Men det är snarare tvärtom. Jag lever fortarande på glädjevågen från gårdagen. Fick frågan imorse hur jag mår och jag la verkligen tid på att värder glädjen i gårdagens kvalitetstid. Självklart så plågas jag fortfarande mer än vad jag anser är nödvändigt av smärtorna efter operationen. Har blivit ganska nackstel. Inte så konstigt dock om man tänker på att man inte kan slappna av helt på grund av de fysiska omständigheterna.

 

Förövrigt har det gått en hel vecka sen operationen. En vecka! Nu är det bara en vecka kvar tills jag får ta bort förbanden och se det ytliga resultatet av operationen. Det är även då jag får lov att starta igång det andra läget på min ryggmärgsstimulator! Den har två lägen. Ett läge som jag inte känner men som hela tiden skickar impulser till den nervskadade området i vänster arm och hand. Tro det eller ej men det har gett "stora" resultat redan första veckan. Innan operationen var jag väldigt kall i det skadade området. Nu har temperaturen börjat stiga. Jag har tidigare näst intill velat döda någon varje gång jag tvättade händerna för att det är så mycket smärta. Nu har "döda-delen" lugnat sig och nu gör det "bara" väldigt ont, - men det är framsteg!!! Det andra läget är impulser som jag känner av. Det blockar smärtsignalerna och jag känner istället bara av impulserna från ryggmärgsstimulatorn.

 

Det är mycket som inte funkar i min krppp på grund av nervskadorna. Något jag är otroligt tacksam för är att när jag har haft mina värsta smärttoppar så lägger liksom kroppen av. Det är lite läskigt på sätt o vis, men jag får liksom en akut känsla av att jag måste sätta mig stöttad mot något alternativt lägga mig. Sen är det precis som att jag tuppar av. Känslan är ungefär densamma. Som att sova fast jättejättehårt, orubbligt, okontaktbar.

 

Dagens positiva so far:

- våren är på ingång

- katterna är på myshumör

- det finns mycket gott te och god mat hemma att förtära

- jag är tillräckligt frisk för att kunna vila sunt